Paul Rein och ett och annat leende

Dagen idag har nog inte varit min allra bästa dag. Känner mig irriterad och tycker att jag har anledning. Fast man ska inte ödsla energi över sådant man ändå inte kan påverka. Så jag ska försöka sluta vara irriterad nu. Blir nog extra irriterad när jag är stressad, trött och less. Mänskligt.

Fast det finns många saker att le åt. Även idag. Sonen har till exempel till uppgift att skriva en novell om hur hans mor och far träffades. Han har intervjuat mig om hur det gick till när jag och maken träffades. Minnen sattes i rullning inne i huvudet, minnen att le åt. Vi träffades strax ovanför polcirkeln en kall januaridag, min tjugoårsdag. Jag hade ordnat födelsedagsfest för 20 gäster. Maken var inte bjuden eftersom jag egentligen inte kände honom alls. Vi bodde inte på samma ställe och hade bara träffats en gång tidigare. Men jag hade mina förhoppningar om att han skulle dyka upp med några gemensamma vänner, killarna i makens band. Varför jag hoppades det vet jag egentligen inte, för första gången vi träffades tyckte jag att han var dryg och tråkig. När vi senare pratade om detta visade det sig att den gången hade han haft magsjuka. Då är det ganska okej att vara tråkig.

Egentligen hade jag sett honom en gång tidigare. Det var några månader innan vi blev tillsammans. Han spelade med bandet och jag var publik. Av någon outgrundlig anledning så vet jag att jag redan då, hösten 1987, tänkte att detta kommer att bli min man. Jag har funderat över mina tankar då och då. Varför tänkte jag så? Jag hade aldrig sett honom förut och aldrig pratat med honom eller. Men det blev som jag tänkte....

Sonen fortsatte frågandet med att undra vad vi hade på oss för kläder den dagen och det kommer jag faktiskt ihåg. Jag hade jeans och en gråmelerad stickad tröja jag lånat av snälla grannen i lägenheten ovanpå. Anders hade jeans, en vit polotröja och hängslen. Ännu något att le åt :) Han hade halvlångt hår, typ hockeyfrilla. Ännu något att le åt :) Till utseendet och frisyren var han lite lik Paul Rein (om nu någon kommer ihåg honom, en popkille med en väldigt kort karriär, lika kort som en dagsländas liv) Till makens försvar ska sägas att både hängslena och frisyren var populära då. Sonen garvade högt och trodde inte sina öron när jag berättade detta!

Om det var på grund av hängslena eller trots hängslena vi blev tillsammans vet jag inte. Men vi har varit tillsammans snart 23 år och gifta i snart 2 år. Ännu något att le åt. Tre fina barn. Ler fortfarande.

Livet är som en berg- och dalbana, ibland går det upp och ibland går det ner. Det är bara att försöka hänga med i svängarna och fortsätta le även när det känns lite läskigt.

En bild på Paul Rein och hans och makens forna frisyr. Schnyggo! ;)