Nyfiken i en strut

Dan före doppare-dan är snart slut. "Varför heter det doppar-dan?", frågade 14-årige sonen idag. En berättigad fråga för dagens ungdom, gissar jag. Jag låtsade som vanligt veta allt ;) och svarade att det handlade om att man doppade i grytan på jularna förut. Jag tror att jag har rätt, men är inte säker. Ni får gärna rätta mig om jag har fel. Sonen gick i alla fall på det :)

Jag har den bästa av döttrar, hon fixar och gör tryfflar, slår in julklappar superfint och är nästan alltid glad. Förutom bäst är hon också nyfiken ;) I alla fall vad gäller julklappar och presenter. "Kom inte in i köket nu", säger jag till henne. Några sekunder senare var är dottern då? Så klart i köket. "Mamma, vet du vad jag ska få av Gustav i julklapp?" Jag vet men säger så klart inte.... Sen trycker hon på paket, pinglar och filurar, liksom för att få veta vad som är i paketen, fastän jag vet att hon absolut egentligen inte vill veta. Jag tror att hon ärvt denna julklappsnyfikenhet av mig. När jag var barn visste jag ofta vad jag skulle få innan jag öppnat paketen. Jag kände igen pappren från de olika butikerna. (Ja, Malå är inte så stort och har inte så många affärer så jag kunde med lätthet veta vilken affär som hade vilket papper), sen använde jag min otroligt brighta hjärna för att luska ut vad det kunde vara i paketet. Jag gillar förstås fortfarande paket, men jag är inte riktigt lika nyfiken. Fast jag älskar nyfikna barn så här vid jul.

På terminens sista dag böjde sig en liten kille fram till mitt öra och viskade "Fröken, tror du på tomten?" Jag svarade "Det är klart att jag tror på tomten". Han log ett brett leende och sa "Åh, det var väl det jag visste. För tomten finns faktiskt." Glädjen i hans ögon värmde mig. Han ville så gärna ha sin tro bekräftad.

I kväll ringde en kär vän till mig, vi surrade om ditt och datt. Hon berättade bl.a. att hon sett mina tre tonåringar på stan idag och att de varit så söta och att de alla tre gått och pratat och skrattat tillsammans. Sånt värmer ett modershjärta!

Nu är allt klappat och klart för att det ska bli julafton. Härligt! Det enda vi inte har gjort är att lägga klapparna under granen. Vi hade tänkte göra det men kom på att med tre sjövilda kattungar (som kanske dessutom lägger av en liten stråle) kanske det inte är så smart. Vem vill ha sönderrivna och ev. blöta klappar?

Nu ska jag bara vänta in sonen som uppesitter hos flickvännen, sen ska jag sussa sött och drömma om lax, sill, skinka, knäck, gran och nyfikna barn.

Sänder en extra tanke (en både glad och lätt avundsjuk tanke ;) till vännerna som sitter i ett plan på väg mot julsemester i Florida. Njut! 

Kram och kärlek till alla!
/ Åsa