Jag - en betongklump :)

I kväll har vi varit på Blackis i Svartöstaden på social-dans. När man gått tre gånger på nybörjar-buggkursen får man åka till Blackis på torsdagar för att dansa och öva sin bugg. Det gjorde vi idag jag och maken. Vi lämnade disk, tvätt och barnen och deras läxor åt sitt öde och åkte iväg.

Jag kan säga att det kändes lite ovant. Visst har man dansat många gånger förr, men (jag skäms att säga det här) det är inte så himla ofta man dansat utan att ha druckit ett glas vin eller två. Det var helt enkelt ovant att dansa helt spiknykter.  Det är även ovant att dansa bland människor man inte känner. Det är ovant att dansa bland de som är mycket äldre och de som är mycket yngre. Det känns ovant att dricka kaffe i pausen i stället för ett glas vin. Det känns ovant att dansa i sina små, vita fotriktiga skor i stället för i snygga skor med höga klackar. Det känns ovant att dansa på en torsdag i stället för en fredag eller lördag. Det känns ovant att kunna fråga någon om man dansar rätt eller fel. Det känns ovant att åka hem från dansen i sin vanliga bil i stället för i taxi. Det kändes helt enkelt ovant.

Men ovant betyder inte fel, tokigt eller dåligt. Ovant kan bara helt enkelt betyda ovant. Ovant kan till och med vara trevligt. Ovant kan vara bra. Ovant kan vara nyttigt. Ovant kan vara roligt. Så var det!

Första timmen övade vi på som bara den. Vi var lite tråkiga och dansade bara med varandra, jag och maken. Inte för att vara otrevliga, utan för att det känns bäst när man ska öva, träna och prova på. Det gick helt okej, måste jag säga. Vi fick bra tips av vår dans-lärare. Vi svängde och snurrade och höll takten. Man sneglade över axeln på de andra nybörjarna och insåg att man inte var bäst, men inte heller sämst.

MEN sen när en timme gått så kom DE!! De som fick oss andra att blekna, stirra, tappa hakan och fundera på om vi kanske skulle dra oss hemåt.... DE som kom var de som gått många buggkurser, de som KAN bugga, de som SVÄNGER och VIRVLAR och SHOWAR och DANSAR BRA! Vi var några nybörjare som log tappert och fortsatte dansa även fast nybörjartimmen med lagom takt på musiken slutade. Men jag kände mig som en bromskloss eller en sån där betongklump som ska få mopedister att inte köra på gångvägarna. Ni vet en sån där tung, grå, stor sak som står i vägen. Så kände jag mig. Jag och maken försökte virvla och snurra alldeles i utkanten av dansgolvet för att inte vara i vägen. Men till slut gav vi upp, tog på oss jackorna och bara stod och tittade på DE SOM KUNDE BUGGA.

Det var verkligen inte så att de ville att vi skulle gå. Många sa att vi skulle stanna och att det bara var roligt om vi var där. Alla verkade så glada och trevliga!

Det var så roligt att se dansgolvet proppfullt hela kvällen och vi ovana dansare åkte nöjda och glada hem igen för att ta hand om disk, tvätt och läx-läsande barn.

I morgon när jag vaknar är jag glad över att jag drack kaffe, att jag dansat i fotriktiga skor, att det bara var torsdag och hela helgen är kvar! Dessutom vaknar jag lite mindre ovan.

/Å